Old Dances

Ära till Ditt namn

Då Du ger av Ditt överflöd

Då Din frid kommer över mig

Ära till Ditt namn

Ära till Ditt namn

På de vägar jag ej förstår

Genom öken och ödemark

Ära till Ditt namn

All välsignelse Du ger mig                                                            

Tackar jag Dig för

Och när mörkret sakta faller

Min röst Du hör

Ära till Ditt namn Du min Gud

Ära till Ditt namn

Ära till Ditt namn Du min Gud

Ära till Ditt heliga namn

Idag tog jag nattvard för första gången.
Det var väldigt fint. Och tänkvärt.
Jag ville nästan gråta.
När jag gick fram för att ta emot brödet av Samuel så sa han "Jesus älskar dig" istället för det traditionella "Kristi kropp för dig utgiven". Inte för att det är något fel med den traditionella. Men det Samuel sa var så konkret. Precis vad nattvarden handlar om. Jag hade nära till tårarna kan man helt klart säga.
Det är så svårt att greppa, det här med Jesu kärlek till oss människor. Guds kärlek.
Jag tror inte att det går att förstå hur stor den kärleken är.
Det är omöjligt att förstå att någon skulle älska mig, just mig, så mycket att han ger sin ende sons liv för att jag ska leva för evigt. Att han gör det av kärlek till sin skapelse. Till sina barn.
Det är en sån där obeskrivlig kärlek. Jag kan dra hur många liknelser som helst men ingen är stark nog. Det är så galet. Jag förstår det inte och jag blir lika hänförd varje gång jag tänker på det.
Det är fantastiskt och vackert.
Nu vill jag gråta
Så jag slutar skriva nu.

Och jag känner så för dem som inte upplever den där kärleken. Som inte fått ta emot Jesus i sina liv.
Det är därför jag ber för dem varje dag, för att de ska få finna Jesus.
För att de ska bli räddade så som jag blivit räddad.
Att de ska få känna den där lyckan och friden i Jesus.

Nu har jag som sagt sommarlov.
Mitt liv som åttaklassare är officiellt över.
Snart är det dags för nian. Sista året på Bergskolan.
De skrämmer mig hur fruktansvärt snabbt tiden går.
Jag önksar att man bara kunde dra ner på farten lite.
Det känns som att livet flyger förbi och jag vill inte missa en sekund.
Jag önskar att det skulle gå långsammare så att jag hann med allt.
Det känns som att jag kanske missar något viktigt. Något livsomvälvande.
Men man kan inte leva livet genom att tänka på allt man missar utan man ska se allt det man har hunnit med.
Livet är trots allt inte de dagar som gått utan de dagar man minns. (Som det gamla ordspråket säger.)
Och jag tror att det är något som vi ofta glömmer bort.
Livet räknas inte i dagar utan i upplevelser.
Ibland önskar jag att jag var gammal.
Att jag var gammal nu. Att jag redan gått igenom alla delar i livet.
Att jag kunde se tillbaka på "de goda tiderna".
Att jag levde i tiden då de hade tältmöten i Klöverträsk.
De som är äldre nu fick uppleva såna saker som jag aldrig kommer få uppleva.
Men då kan man vända på det.
Jag kommer att uppleva saker som de aldrig kommer få.
Och på något sätt så ser jag ändå fram emot vad livet har att ge mig.
Jag vet att det finns både bra och dåliga saker i beredskap för mig.
Men jag VET att jag kommer att ta mig igenom dem.
Det vet jag.
Och jag ser fram emot det.

det är galet.

Ett sms från en kär vän som säger att den önskar att man kommer tillbaka till skolan snart och som blir jätteglad när man säger att man kommer snart. Telefonsamtal med vänner som uppdaterar en om det senaste skvallret från skolan. Skvallret om den gravida läraren och när hissen användes. Att få prata med sina vänner sittandes i fönstret och blåsa såpbubblor medan man får höra hur pojkar ovetande river sönder sina skolpapper gör att man nästan inte känner sig sjuk. Sen kommer hostattacken och man påminns om hur sjuk man är.

När regnet faller från skyarna och vinden blåser på, då älskar jag att öppna mina fönster på vid gavel och trotsa vädret. Jag lutar mig ut genom fönstret och blåser förnöjt några såpbubblor. För såpbubblor represtenterar lycka. Inte för att jag inte är lycklig när det regnar, tvärt emot. Jag älskar regn. Men såpbubblorna får representera lycka för alla dem som hatar regnet. För alla stackars fåglar som blir blöta. Den här kvällen var en sån kväll. En kväll med regn och vind. Men när jag lutade mig ut genom fönstret och blåste såpbubblor så dröjde det inte längre förrän solen kikade fam bakom molnen. Detta resulterade i en nöjd Denise. Det kunde inte hjälpas att jag tror att jag kanske hade lite inverkan på vädret. Nu skiner solen på den blöta asfalten och fåglarna kvittrar tacksamt. Åtminstone så låter det tacksamt i mina öron. Och blommorna tackar och bockar för vattnet och fortsätter nu mer fotosyntesen. När jag ser de blöta blommorna så får jag direkt dåligt samvete över mina arma ovattnade blommor. Trots att jag träffat få människor som älskar blommor lika mycket som jag så måste jag skamset erkänna att min fönsterbräda pryds av två kaktusar och två gröna växter som inte ens har kronblad. Därför så kallar jag dem inte ens för blommor. Så tack vare mitt samvete så fick sig nu mina växtvänner lite välbehövligt vatten. Och nu får de även lyssna till lite sång av Edith Piaf. Man ska värna om sina vänner så det är det jag gör. Ger dem vatten och vacker musik. Jag älskar hur Edith Piaf uttalar sina "r". Riktigt vackert.